Den har ett par saker gemensam med Diana Gabaldons böcker, nämligen: den handlar om en tidsresa och den handlar om kärlek. Se'n är det inte mycket mer som stämmer. :)
Jen lever i 2100-talets Island där hon står för implementering av språk i de simuleringar som just görs i en ny simulator. Denna simulator ska göra så att man känner sig som om man befinner sig bland vikingar i 900-talets Norden - och Jen är specialist på fornnordiska och får de simulerade människorna att prata. Hennes vän Morgan ser till att de har verktyg, smycken samt kläder och nästan-pojkvännen Jeff ser till att miljön är korrekt. Tyvärr har han inte riktigt fått till dofter och känsla än, men jobbar på det.
Den här dagen ska Jen testa att simuleringen av ett hem i vikingatid fungerar på vägen genom labbet mot simuleringen går hon genom ett, likaledes, simulerat vatten och när hon kommer upp från det känns det inte rätt. Hon ligger på en strand, med halva kroppen i ett kallt hav och halvt medvetslös konstaterar hon att hon känner doften av havet och tången och känner stenarna under sig. Det borde hon inte göra...
Hon blir räddad av ett par män och tagen till en gård där hon tas om hand och sakta kommer in i familjelivet. Hon blir vän med Betta och leker med de unga flickorna Lotta och Ranka. Hjälper Betta, Kit, Hildur och övriga kvinnor i hushållet. Och förälskar sig i hövdingen, Heirik, vars ansikte och överkropp är vanställt av ett stort, rött födelsemärke och således anses vara förbannad: rör han vid någon kommer denne att skadas...
Det var lite halvsvårt att komma in i boken först, även om den redan från början är bra. Men efter ett tag griper den tag. Berättelsen är "gammal": kärlek med förhinder, men berättad på ett annorlunda sätt. Och språket i boken är alldeles underbart, det griper tag.
Att författaren också "kryddar" med fornnordiska ord gör det hela trovärt och intresseväckande. En mycket bra och klart läsvärd bok, helt enkelt!
(bild från Adlibris)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar