Denna bok är skriven i form av ett brev. Ett brev som madame Rose skriver till sin, sedan många år bortgångne, make Armand.
Hon berättar om hur prefekten och kejsaren sakta men säkert närmar sig parets hus med sin skövling av Paris, för att kunna modernisera staden och bygga breda, raka boulevarder. Detta bygge startade redan medan Armand levde och han var då säker på att deras hus (som han, och hans far och farfar före honom, fötts och vuxit upp i) skulle skonas eftersom det låg så nära kyrkan.
Madame Rose berättar om det som hänt under deras liv och det som hänt sedan maken gick bort.
Hon påminner honom om hur de träffades och om hans mor, som blev som en mor även för henne.
Hon påminner om dottern och, efter att ha tvekat flera gånger på grund av smärtan, om deras son som rycktes bort så tidigt.
Hon berättar om hur deras grannar blev hennes räddning efter att han gick bort i sin sjukdom och om hur de kämpat mot prefekten och hans beslut.
Det här var den första "riktiga" bok jag läst på väldigt länge och var ett "impulslån" när vi besökte bokbussen förra torsdagen. Men jag ångrar mig inte. Det är en mycket trevlig bok, med ett härligt språk. Klart läsvärd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar